Idag är hela lilla familjen bara hemma och myser, inga planer, måsten eller tider att passa, välbehövt för alla 3 <3 vi har haft något på schemat varje dag på sistone känns de som. Sitter i soffan och lyssnar på julmusik och bara slappar, Charly har somnat i min famn så vi bara myser. Ska dock försöka ta tag i det sista som ska packas upp ur flyttkartongerna och städa lite när C vaknat och fått mat. Dagarna går så snabbt nu, ibland måste man stanna upp och bara njuta av varje litet ögonblick.

Jag älskar dig, du kommer alltid vara nr 1 i våra liv och vi ska alltid skydda dig med allt vi har <3

Allting började med ett helt vanligt kontrollbesök hos min barnmorska, onsdagen den 23 oktober. Jag hade under natten innan mått lite konstigt, haft huvudvärk och känt mig lite matt och konstig, men jag tog bara två Panodil och sov vidare, tänkte inte så mycket på det. På morgonen när jag vaknade så kände jag mig fortfarande lite yr och väldigt, väldigt trött. Åkte iväg ner till barnmorskan dit jag hade tid bokad på morgonen. Väl där gick jag och tog ett urinprov som är det första man gör som rutin varje gång man går dit. Men urinstickan såg inte ut som vanligt utan det som mäter proteinen i urinet var i en helt annan färgskala än den brukar vara.

Jag pratade med min barnmorska som konstaterade att jag läckte protein och blev orolig och kollade mitt blodtryck. Det låg på 145/95 vilket är för högt över gränsen för "normalt". Hade även gått upp typ 4 kg på bara några dagar i ren vätska. Fick lägga mig i ett rum och vila i 20 min för att sedan ta om blodtrycket och se om det hade gått ner, vilket det inte hade gjort. Min bm sa att det finns en risk att det kan vara havandeskapsförgiftning och att hon ville skicka upp mig på förlossningen för en kontroll. Jag ringde min sambo Linus som jobbar i Malmö och bad honom åka hem så att han kunde hämta mig så vi kunde köra upp till förlossningen, vilket han gjorde.

Medan jag väntade hann jag tänka tusen miljoner tankar, jag försökte att inte oroa mig eller att gråta men när jag ringde mamma för att säga att jag inte kunde komma och fika hos henne efter barnmorskebesöket som vi hade bestämt, bröt jag ihop och började gråta. Mamma tröstade mig och sa att det säkert inte är något och att dom har koll på mig, det löser sig. Mamma lyckas alltid lugna mig <3

Till slut så körde vi upp på förlossningen där jag fick komma in på ett undersökningsrum. Efter bara några minuter började jag se konstigt och kände mig jätteyr, och försvann liksom bort. Jag minns inte så mycket härifrån mer än att jag mådde hemskt, och mitt blodtryck var nu uppe i 160/110. Just här var det rätt så dramatiskt med massa folk i rummet, 2 läkare, 2 barnmorskor och 2 sköterskor samt min sambo och det enda jag minns är paniken. Jag fick dropp och dom sprutade in något i min hand som dom sa kunde kännas obehagligt och ge en brännande känsla men som skulle hjälpa mig, tror det var magnesium. Detta brände i hela kroppen på mig och gav mig ännu mera panikkänslor. En läkare pratade om att göra ett akut kejsarsnitt och förberedde min sambo på vad som kunde hända. Men efter ett tag av tumult och panik så lugnade blodtrycket ner sig och jag mådde bättre. Blev inlagd och fick ligga på övervakning med blodtrycksmätningar c:a 1 gång i timmen samt dropp. Fick inte äta eller dricka utifall att jag skulle bli sämre och dom skulle få snitta mig. Blodtrycket höll sig högt men ändå under kontroll under natten och på morgonen (torsdag 24/10) skulle jag få prata med en läkare om vad som skulle hända, om jag skulle bli igångsatt, snittad eller vad.

Läkaren tyckte att eftersom jag bara var i vecka 37 så var det för tidigt med igångsättning, det kunde vara riskabelt just i denna vecka och svårt att få igång en förlossning då så man ville avvakta tills början på nästa vecka och jag skulle vara inlagd tills dess med strikta order om att bara vila, vila, vila. Skulle helst inte titta på tv eller läsa ens, utan bara försöka sova och vila en massa. Senare under dagen blev jag flyttad från förlossningen till ett eget rum inne på BB. Låg mest och sov och kände mig trött. Linus var hos mig under dagen men åkte hem på kvällen.

På fredag morgon den 25 oktober runt femtiden vaknade jag av att det var blött i sängen, första tanken jag fick var att jag hade kissat på mig men efter någon minut kände jag hur det sipprade mer och mer vatten ut. Tryckte på larmknappen för att kalla dit någon men knappen funkade inte och ingen kom. Tänkte att här kan jag fan inte ligga, så yrvaken och lite chockad går jag upp och försöker leta upp någon som kunde hjälpa mig in på toaletten. Väl utanför mitt rum i korridoren hittade jag till slut en sköterska som hjälpte mig. Nu började vattnet forsa ut ordentligt och jag fick hjälp in i duschen och tvätta av mig. Gick sedan och la mig och försökte sova lite. Vaknade igen vid 8 och åt frukost och ringde då också Linus och sa att han skulle komma snart för vattnet gått. Man gjorde då också en CTG och allt var bra med bebis och man såg också att jag började få värkar som jag så småningom började känna av ordentligt. Fick återigen prata med en läkare som sa att det var bra att förlossningen kom igång av sig själv och att kroppen ibland gör så här när det är tal om en havandeskapsförgiftning, kroppen tar hand om det själv genom att sätta igång förlossningen. Men under dagen avtog värkarna igen och det var mest en dryg väntan.

På kvällen låg jag och min sambo och tittade på Idol och jag kände ingen värk överhuvudtaget längre. Linus tänkte åka hem och sova under natten och komma tillbaka på morgonen eftersom ingenting hände, men jag kände att han skulle stanna över natten för säkerhets skull (min kära man är väldigt svårväckt och jag var rädd att jag inte skulle kunna ringa och väcka honom om det behövdes). Tur var detta, för 00.45 den natten vaknade jag av världens värkar. Väckte mannen min och ringde på larmet (fick en ny fungerande larmknapp). En barnmorska kom och kände om jag öppnat mig, men jag var bara öppen knappt 2 cm. Man gjorde nytt CTG och bad mig sen försöka sova igenom värkarna tills de tilltog. Jag somnade och vaknade om varannat men när klockan var runt 03.30 så var värkarna så starka att jag knappt stod ut så då ringde jag på larmet igen. Man ville i det läget inte skicka in mig på förlossningen riktigt än, eftersom man inte kunde ge någon smärtlindring förrän jag var öppen 3-4 cm. Men jag hade så ont så jag trodde jag skulle dö, så dom kallade in en jourläkare som beslutade att det bäste de kunde göra för mig var att jag skulle få morfin så att jag kunde sova ett par timmar och orka rida ut värkarna sen när jag var lite mer utsövd. Jag var då öppen knappt 3 cm, fick bara en låg dos morfin eftersom det ändå hände saker och förlossningen hade startat. Men morfinet hjälpte inte utan värkarna blev bara allt mer smärtsamma. Efter 20 min mådde jag illa som bara den, hann inte få något att kräkas i utan hann bara vända mig åt sidan och spy ner halva min sambo och resten rakt ner på golvet. Så morfinet tålde jag alltså inte så bra.

Efter detta gick det snabbt och vid halv fem hade jag s.k "etablerade värkar" och nu körde dom in mig på förlossningen. Av med alla kläderna snabbt och upp i en annan säng, här är minnet rätt suddigt. Nu började värkarna ta i på riktigt och jag var helt plötsligt öppen 8 cm, inte konstigt att jag hade så intensivt ont. Det var för sent med epidural och i dagsläget är jag glad att jag aldrig hann få det eftersom det förmodligen hade drygat ut på det. Fick komma upp och sitta på en pilatesboll och röra höfterna fram och tillbaka för att få ner bebis sista biten. Hela tiden höll jag krampaktigt i Linus hand med ena handen och i lustgasen med andra. Efter bara några minuter kände jag att "nu jävlar får jag krystvärkar" och bad Linus ringa på klockan. Fick hjälp upp i sängen igen och jag skrek att "nu kommer hon!! jag känner hennes huvud komma" men barnmorskan bara viftade bort det och sa "nej det gör hon inte alls det, det är ett tag kvar". Nu var värkarna så smärtsamma och intensiva så att jag seriöst trodde att jag skulle dö. Jag sa till Linus och till barnmorskorna att jag inte klarar det längre, jag dör, jag orkar inte mer, vill inte mer. Men dom bara peppade mig och sa att "du klarar visst det detta". Mitt i allt detta var det personalbyte. Och tur var det, för den nya barnmorskan var helt underbar och hjälpte mig igenom det som först verkade totalt omöjligt. Jag skrek åt henne att jag ville krysta nu, får jag det??? Hennes svar var bara att "gör vad du känner är rätt, vill du krysta, så kryst, din kropp vet vad den ska göra". Så det gjorde jag. Jag kryste, andades lustgas, kramade Linus hand, skrek och grät. Efter en stund kände jag på riktigt att hon var på väg, snart är hon här hos oss! Och barnmorskan tittade och kände efter, och jodå, hon såg att bebis huvud var på väg och sa att "nu blir det minsann bebis här!". Nu ville jag bara krysta och krysta, trots att jag inte hade någon värk så försökte jag. "Nu är det axlarna som ska ut, ta i nu Johannah" sa barnmorskan. Nu tog jag i för kung och fosterland och skrek så jag tror det hördes ända bort till Danmark. Jag kände hur hon kom ut och strax hörde jag hennes skrik, och ett lugn som jag aldrig någonsin känt förut spridde sig i hela kroppen. Någon sekund senare låg hon på mitt bröst och såg mig i ögonen, Linus grät, jag grät, vilken känsla det var, det går inte ens att försöka beskriva. Hon var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv, vår älskade lilla tjej.

Lördagsmorgonen den 26 oktober klockan 08.07 såg hon ljuset för första gången, 3 dagar efter att jag blev inlagd. Efter detta låg hon på mitt bröst i ett par timmar. Efter en stund skulle moderkakan ut och jag fick ta till lustgasen ännu en gång innan den kom ut - AJJJJ, men så skönt när den väl var ute. Blev sedan sydd men inte alls mycket, typ 2 stygn, så det fick man väl vara glad över. Efter detta fick vi vila någon timme innan vi fick in den goda frukosten på rummet. Sedan flyttades vi över från förlossningen till BB och stannade där i 2 dygn innan vi åkte hem tillsammans.

Vårt lilla underverk, Charly Viola Margareta, 50 cm lång & 3445 g, ljusblont hår och alldeles, alldeles underbar <3

Här har inte blivit uppdaterat på ett tag men det har hänt ganska mycket de senaste veckorna. På morgonen den 26 oktober kom vår älskade lilla dotter till världen, 16 dagar innan beräknad födsel. Nu när vi kommit till ro här hemma tänkte jag att jag skulle börja uppdatera bloggen igen, så mycket jag hinner, ventilera lite och skriva av mig om det nya livet som nybliven mamma. Tänkte börja med att skriva om hur vår dotter kom till världen, förlossningen osv. Det kommer i ett eget inlägg snart, om jag hinner skriva klart det innan lillälsklingen vaknar och vill ha mat. <3

Då tågar vi idag in i vecka 38 och det är 20 ynka dagar kvar till beräknad förlossning. Igår hade jag som menskramp nertill i magen och över ljumskarna, bak i hela ländryggen. Innan har det ju "bara" varit molvärk så denna smärtan kändes mer "riktig", blev lite nervös först men sen la det sig under kvällen och natten och idag är den "vanliga" molvärken tillbaka. Är så trött hela tiden och Vill mest bara sova. Trött och hungrig. Orkar inte göra något alls. Imorgon är det dags för bm-kontroll. Undrar hur många till det hinner bli innan vår plutta är här :-) igår hade hon en lugn dag men idag stretchar hon, sparkar och rör runt på sig 24/7. Älskade unge ?

Nu börjar de bli tungt på riktigt att vara gravid. Jobbigt att gå (vagga) och jobbigt att resa sig ur sängen och soffan. Även skitsvårt att sitta/ligga bekvämt. Sen får jag såna trötthetsattacker så de känns som om jag kan sova hur länge som helst.. Antar att det är ansträngande för kroppen denna sista tiden, mycket förberedelser inför vad som komma skall. Allt jag kan tänka på just nu är förlossningen och hur mycket jag längtar efter lilltjejen. Längtar efter stunden då värkarna sätter igång och vi måste åka in. Så häftigt, vi ska sätta en helt ny liten människa till världen! Det är så svårt att greppa. Overkligt. Även om det är skrämmande med förlossningen och smärtan som hör till så känner jag mig ganska mentalt redo. Helt redo blir man väl aldrig, men tillräckligt. Jag vill va vårt barn nu. Vårt barn. Vårt alldeles egna lilla älskade mirakel. Bara vårt. Hur kan man älska och längta så efter någon som man aldrig träffat? Mamma och pappa väntar på dig nu hjärtat. Du är så efterlängtad av så många <3

Nyss vaknat och ligger och myser med katterna i soffan. Älskar ledigheten! :-)

Har ju helt glömt bort att kolla på senaste säsongen av min favvoserie all times - Skins! Så det blir ett avsnitt av det nu till frukost :-) sen ska jag försöka ta en dusch (bad fixar jag inte längre när jag är ensam hemma, kommer inte upp :P) och gå bort och hämta mitt paket från h&m och handla lite.

Då var vecka 37 här (enligt ultraljud, 38 enligt sista mens). Känns nära nu. För min del får hon gärna komma när hon vill nu då jag tycker det börjar bli allt mer jobbigt för var dag som går. Känner mig gigantisk och otymplig, svullen i händer och fötter, allting tar mer än dubbelt så lång tid, sover dåligt etc. Man vill göra så mycket här hemma bland alla flyttkartonger men det går ju liksom inte.

Har iaf nästan färdigpackat BB-väskan nu, det är bara något litet till som ska köpas/tvättas och det fixar vi imorgon. Känns skönt att ha det gjort då bebis faktiskt kan komma när som nu.

Sitter och slöglor på fotbollen tillsammans med mannen nu, vi kom ganska nyligen hem från föräldrarutbildningen som sjukhuset erbjöd. I en timme pratade personal från förlossningen om förberedelser inför FL, bra saker att veta och tänka på. Sedan var där också en barnmorska från BB som pratade om tiden efter förlossningen. Mycket prat om att pappan kanske inte får stanna över natten på BB pga platsbrist. Hoppas det är lugnt när vi kommer, fram tills december sa dem att de var rätt lugnt på förlossningen men att de drar igång me mycket födslar igen till januari och våren. Så vi har ju planerat det bra :-) hursomhelst var all info jättebra, mycket man inte tänkt på rent praktiskt.

Nä nu blir de soffläge!

Dålig uppdatering här på sistone men det är så mycket runt omkring just nu.

Har fortsatt mycket förvärkar/molvärk/tryck nedåt. Enligt barnmorskan sist så var liten fixerad och låg med huvudet väldigt långt ner (det känns också!). Så hon ligger i position till att vara redo nu och jag tror ärligt inte de dröjer väldigt länge till..

I onsdags bestämde jag mig för att gå på mammaledighet två veckor tidigare än vad jag planerat. Det går liksom inte längre. Bara här hemma så är det jobbigt att göra saker, kan inte gå många meter utan att förvärkarna sätter in eller att de känns som urinblåsan ska sprängas. Så från och med imorgon är jag mammaledig! Känns helsjukt, men väldigt skönt.

Har pysslat lite hemma idag, men får sätta mig ner och vila var 10:e min ungefär. Älskling har skruvat ihop spjälsängen också har vi bäddat till vår prinsessa i den <3 blev helt sentimental när jag stod & bäddade, sjukt mäktig känsla att stå och bädda till sitt barn som snart ska komma. Kärlek <3

Nu får hon komma precis när hon vill. Vårt lilla, fina, älskade hjärta.