Nu börjar de bli tungt på riktigt att vara gravid. Jobbigt att gå (vagga) och jobbigt att resa sig ur sängen och soffan. Även skitsvårt att sitta/ligga bekvämt. Sen får jag såna trötthetsattacker så de känns som om jag kan sova hur länge som helst.. Antar att det är ansträngande för kroppen denna sista tiden, mycket förberedelser inför vad som komma skall. Allt jag kan tänka på just nu är förlossningen och hur mycket jag längtar efter lilltjejen. Längtar efter stunden då värkarna sätter igång och vi måste åka in. Så häftigt, vi ska sätta en helt ny liten människa till världen! Det är så svårt att greppa. Overkligt. Även om det är skrämmande med förlossningen och smärtan som hör till så känner jag mig ganska mentalt redo. Helt redo blir man väl aldrig, men tillräckligt. Jag vill va vårt barn nu. Vårt barn. Vårt alldeles egna lilla älskade mirakel. Bara vårt. Hur kan man älska och längta så efter någon som man aldrig träffat? Mamma och pappa väntar på dig nu hjärtat. Du är så efterlängtad av så många <3